Norrländska Korrespondenten – 13 december 1870, sida 2

rödskinnens tjufverier och andra väldsbragder, hvarföre och då den s. k. indianmånaden var i annalkande, vi beslöto att ha god utkik på dessa röda gentlemen, hvilka skulle ha så god aptit på nybyggarnes fårbjordar och öfriga egodelar. — Har du sett någonting ute på prärien? sade min kompanion en afton, då jag, som hela dagen haft uppsigt öfver hjorden, en afton just i början af den fruktade indianmänaden återsom till vår lilla gård med boskapen. — Nej — hvarför frågar du så? — Emedan dels våra hästar synts så oroliga hela dagen och dels Johnson, yankeen, i dag morse, då jag träffade honom, sade sig ha sett indianer passera öfver floden å detta hall. IIan trodde att de röda satarna hade något otyg i sinnet och att vi vjorde klokt uti att hålla oss beredda på ett besök af dem, på det vi ej skulle bli öfverrumplade. Vära hästar skulle utan tvifvel blifva oss till stor tjenst, derest indianerna ämnade oss en visit. De kloka djuren skulle ofelbart varna oss i tid, så att vi kunde vara temligen sakra för en öfverrumpling. Vi hade visserligen hundar, men dessa djur, så vana de än äro, gifva samma skall för en skabbig prärievarg som för ett band indianer, och vi hade således