Norrländska Korrespondenten – 2 december 1870, sida 2

genom vattnet, sväfvade fram mot det ställe, åer vi befunno oss. Kapten Nemos följeslagare lade an och sköt honom, då han befann sig endast på ett par famnars höjd öfver vattenytan. Fågeln störtade liflös ned, och hans tall förde honom inom räckhåll för den skickliga jägaren, som bemäktigade sig honom. Det var en albatros af vackraste slag, ett herrligt profexemplar på vattenfäglar. Vår vandring hade icke afbrutits genom denna händelse. I tvenne timmars tid passerade vi omvexlande sandslätter och tångfält, hvilka sednare voro mycket besvärliga att komma öfver. Jag var, uppriktigt sagdt, alldeles utmattad, då jag på en half milees afstånd varseblef ett svagt ljus, som genomträngde mörkret. Det var Nautilus, som spred detta ljus. Inom tjugo minuter skulle vi vara ombord, der jag fritt skulle få andas ut, ty det föreföll mig som om min reservoir endast försåg mig med en mycket syrefattig luft. Jag gjorde dock upp räkningen utan afseende på ett möte som något skulle fördröja vår återkomst. Jag befann mig en tjugo steg bakom kapten Nemo, då jag pliötsligen såg honom vända sig om och häftigt rusa mot mig. Med sin kraltiga hand böjde han mig ned till marken, under det hans följeslagare förfor på sam