Norrländska Korrespondenten – 29 november 1870, sida 2

Pa 22— dor Vi befanno oss slutlizen invid brynet af dnona skog, tvi:velsutan en af de vackraste i kapten Nemos omätliga rike. Han betraktade den som sin och tiliskrer siv den med samma rättigheter, som vara första föräldrar ansågo siv för herrar örver allt i naturea. Hvem skulle väl för öfrigt kunnat be strida honom esande ratten till denna undervattensbesittting? Hvilken aunan djerfvare pionuier kunde väl med spaden i handen ha föregätt honom i dessa dystra skagsmarker? Donna skov bestod af stora trädlika växter, och 81 suart vi kommit in under deras väldiga hvalf öfverraskades min blick genast af den besynnerliga anordningen af deras grenar — en anordning, som jos sitilis icke hade observerat. Ingen af de växter, som beklädde marken, ingen af de grenar, som utsköto från träden, slingrade, böjde eller sträcte sig i vagrät riktning, utan uppsteao alla mot hatsytan. Icke en rofva, icke en fiber, så smala de än måtte vara, som icke höllo sig raka om de varit af ståltråd. Täugoch