Norrländska Korrespondenten – 29 november 1870, sida 2

mig en ohygalig hafsspindel, öfver tre fot lang, med sina skelande ögon, i det han stod färdig att rusa på mig. Ehuru min dykardrägt var tillräckligt tjock att skydda mig mot detta djurs bett, kunde jag dock icke äterhalla en rörelse af fasa. Rad och matrosen från Nautilus vaknade i detsamma. Kapten Nemo visade sin följeslagare det hiskliga kräftdjunet, som ett kolfslag genast fällde till marken, och jag sag vidundrets förfärliga fötter vrida sig i hemska ryckningar. Detta sammanträffande kom mig att betänka, att andra, ännu froktansvärdare djur stroko omkring i dessa mörka djup, och att min dykardrägt icke skulle skydda mig mot deras antall. Jag hade icke förut kommit att tänka derpå och beslöt att vara på min vakt. Jag förmodade föröfrigt, att denna rast utmärkte slutet på vår promenad, men jag bedrog mig, och i stället för att återvända till Nautilus fortsatte kapten Nemo sin djerfva erkursion. Marken sänkte sig altjemt och dess alt brantare sluttning förde oss ned på ofantliga djup. Klockan borde vara vid pass tre, då vi kommo till en trang dal innefattad med lodräta väggar och belägen på fem hundra femtio fots djup. Tack vare fullkomligheten af våra apparater hade vi sålunda med ett hundra fot öfverskridit