Norrländska Korrespondenten – 29 november 1870, sida 2

Denna rast föreföll mig mycket behavlig. Det felades endast byhaget af ett samtal. Men omöjligt att tala, omöjligt att svara. Jag kunde endast närma mitt stora kopparhufvud intill Råds. Jag såg den hederlige gossens ögon stråla af tillfredsställelse, och såsom tecken på sin belatenhet, rörde han sig i sin kopparhufva på det mest komiska sätt. Jag var mycket sörvånad att icke känna något behof att äta efter denna fyra timmars länga promenad. IIvarpå detta magens tillstånd berodde, kan jag icke säga. Deremot kände jag en oemotståndlig lust att sofva, som förhållandet är med alla dykare. Också föllo mina ögon snart tillsammans bakom de tjocka glasen, och jag föll i en oemotstandlig dvala, hvilken endast rörelsen hittills kunnat bekämpa. Kapten Nemo och hans groslemmade följeslagare, hvilka likasom vi lågo utsträckta i den klara kristallen, hade redan föregått oss med ett godt exempel hvad sömnen beträffade. Hur länge jag låg försänkt i detta dvallika tillstånd, kan jag icke bestämdt säga, men då jag vaknade företöll det mig som om solen lutade mot horizonten. Kapten Nemo var redan uppstigen, och jag började sträcka på mina lemmar, då en oväntad syn hastigt kom mig på benen. På några stegs afstånd betraktade