Norrländska Korrespondenten – 22 november 1870, sida 3

Följande dag, Söndagen den 9, återkom ett starkare detachement till byn, för att upptaga den dagen förut ajorra reqvifitionen. Den lemnates, men i samma önenblick ve woro färtiaa att begifwa fig i wäg med rensamma, anföllos te af samma friwilliga skarpskyttar, hwilka dör tade syra man och togo sju fångar samt nödgade tem att qwarlemna sitt byte. Denna hånrtelse afajorde Chårizys öte. ven corps till hwilken detta detackement börre, mar stationerad dels i Houren, tels i Gonsanvville. En officer, fom der mar inqwarterad, fore till fin wärd icke utan myden rörelse, att han fått order att bränne byn. J sjetjwa werket marscherate på Måndaren ren 10 Okt. en anfenlig corps til Chårizv från tre olifa ball. Ett tetachement aftrottningens tragoner integ högra flygeln, twå sqvadrener ulaner ven wenstra, och centnern utyujortes of en infanteribataljon. Ulaner storo i massa på ett afstånd af wit pass en lilemeter från mitt hus och dröjde der omkring en timma Setan ngalopperate te ursinniat genom byn i riltningen åt Chörizy. En af ulanerna tom upp till mia med spånd pistol och ropade: mobilgortifter, mobilgardifter! Jag tecknade åt honom, att ret ide janus några i byn. De fere fram, som furier, sleno dem, som icke nog hastigt gingo ur wägen för dem, swingade fina swärd och ntöste förfärliga rop. Det war en scen ur wildarnes lif, sårant det beskrifwes of Liwinastone och Baker, jag nu hare för mina ögon. Jnfanteriet war uppftäldt på en löjd bwarifrän det kunde betrakta valen. Det fföt. till höger och wenster, för att förs jana innewånarne ur byn. När den fommenderande officern trodde att den war utrymd, sände ban ett detachement, för att sätta eld på densamma. Om Cb: rizy warit en wanlia by, skulle utförantet af detta brott ide warit förenadt med någon swårighet. Det skulle endast beböfts att fitta eld på ladorna, och vet förfrörande elementet skulle hafna gjort vet öfriga. Men fom wägen iwmwar gare nerad med borgarebug, war tet nörvindist att gå till wäna på ett annat fött wid förstörelsewerket. Man bade och dragit försforg derför. Mortbrännarne woro försedda med en pretoleumblantnina, med hwilken de bestänkte möbler, sängar, bord m. m. Setan satte de eld derpä. Det anwänta medlet slog icke felt. Det lyckares ifyratio hud och wifare sig owerksamt i ett hus — en fryrde krämares. Soldaten, fom vid in i boden ed) der entast fann fastager med fatt, fora, jäpa och andra fuktiga, oantändbara ämnen, inträade it ett litet rum ine nanför boden, bestänkte ett hörn af panelningen och en marrass, fom egaren rusiat i ortnina för en fårad soldat, och satte eld derpå, men alten blott förtärde petroleum på panelen och en del af mar drasfen emedan tedsa wore sultade. Den na panel och mat rass, fom jag fett, widrört och undersökt, äro bewis, ocmotfägliga bewis på att uppbrännandet af ven: na wackra by war en hantling af utsökt arymhet ech det brottsligaste barbari. Stora hus brändes, utan att någon undersöknina gjorts, huruwida de icke aömte nåagra personer fom genom sjukdom eller åltertom woro ur ständ att unde lomma. En stackars kvinna, fom mar nära att föra barn, undgick med knapp nöd att omkomma i lågorna. Men tetta är icke alt. När prensforne förnummo, att te den dangen icke kunde intränga i Drenx, återwände de till Hondon. De satte eld på enstaka bus, fom de funno rå wägen, och då de kommit till byn Mezangcre, inträrde de i den första aården, ett ståtligt lanttställe, hwars storartade införgport årrog fia de förbigåendes uppmärksamhet. Bonten, uprskrämd af Cherizgyg öre, fökte undgå ret genom att erbiuda alt, hwad han ente. Soltaterna mottogo förfriftningar, men wisade icke desto mindre sina hemska afsigter att werstålla te barbariska order te erhållit. När bonden såg tem helt lunat taga fram tändstickor, bad ban dem med tårar att för hang bu: strus och bans fem barns skull skona bonom. Fåfänaa böner, fruktlösa tårar! Utan att wisa minsta tedken till finne8rörelse eller motwilja, gingo de att sätta eld på ladorna, fom woro fylta med pretufter af årets fredlina mödor. Från