Norrländska Korrespondenten – 15 november 1870, sida 2

från brändinsförsäljninzen inskränkta till unagefär hälften met förr och efter all jannelithet snart intragna, en tyr: bar och enödiRa hotellbygnad föreslagen, stadekasjan tom och skultsatt, fattigtem ech fattigskatt i tilwext. Hwad skall blifwa slutet af på allt detta? Etonomisk ruin, få widt mi funna förstå, om nu warante bushållsmethod får fortfara ännu cn tid bortåt. Att inwälja nya personer bland statsfullmältige går mic: serligen för sia; men lär knappt hjelpa, å misshushallnina tyckes följa med ins stitutienen, såäsom erfarenheten både inom wårt samhälle och från nästan alla städer, ber ten warit försökt, ger wid hanten Wilja stadens inwånare blifwa befris ade från faran att fe samhälllet alldeles ohjelpligen sfuldsatt, återstår dem ingentina annat, än att si liwa återigen taga affärerna om händer. Dertill erljuder fia ett goct tilljälle, tå ena bälftn af statessumäatige wid slutet af in:emas rante år skola afgås, och entera nu tes damöter i stället inwäljas, eber och tat8fullmäntigeskapet upphöra, i fall twå tredjedelar af statens skattskyldige få bes stuta. Dessa weta nu hwad de hafwa att wänta af fina fullmäatige, äfswensom att beswär met deras åtgärder äro ruftlösa. Då fituatiouen är i deras händer må de besluta fom rerad intrssen kräfwa. SGjelp vig sjelf, så hjelpe vig Gur, beter det. — Fattiggårdar. En korrespordent från Nerites bergslag skrifwer häron till Ner Alleb: EN i bergslagen har man rå senare tiden egnat mycken uppmärljamhet åt frås gan om inättande af arbetahus eller s. k. fattiggårdar för fattiges förförjande. De ständigt ölade utgifterna för fattigwärden äro af Ocffaffenhet att injaga en wiss oro för framtiden, och nödwändigheten af att på något fött funna motarbeta det tiltagande antalet of understödefölande blir för hwarje år allt mer i ögonen fallande. Man skulle wi serligen tro, att de båda senaste ärens gora slördar och ölade till: gang på arbetstillsällen sielsj i någon mån morderh detta sorgliaa förhållande, men det är, tywärr, alltsör sant, att sedan den lisiwochifrande för en gång erhållit fat: tighjelp, Har bart litajom fött on hands penning derpå, att han federmera cafovu: tet skall wara yrdtti m till sådant uns derstöd, äjwen om man med full wisshet fon an taga, att behofwet deraf är mindre än förut. Härtill torde äfwen den om ständigheten bidraga, att en hjelpfölande, som är mer efter mindre arbetsför, wans ligen erläller sitt understöd utan den vin gaste skvl: ighet att genom arbete utgöra något flags ersättninn derför, hwilker förs hällande .V måste leda derhän, att lättjefulla, litnöjda efter oordentliga perfoner skola finna det wida beqwämare och lättare att lefwa af andras allmofor, än att med arbete ach stråfsamhet sjeljwa söla fin bergning. Uraktlåtenheten hos wederbörande kommuner att i sådant häns seente begagna sig af den rättighet, som gällande fattigwärdslagstiftning medgirwer, har måhänta mer än någonting annat bitragit till den oupphörligt ölade fattig: wärdstungon, od) för att godtgöra denna försummelse är det ocksa, fom Atffilliga kommuner i olika delar af landet gatt i författning om inrättandet af sådana anftalter, der de fattige erhålla wård och förs örjning met siyldighet att efter före