Norrländska Korrespondenten – 1 november 1870, sida 2

daren för inrättningen försäkrade mig, att Weps var den godmodigaste bland alla dararne oeh visade sig särdeles artig mot hela verlden, samt att han ej numera spelade någon menniska det minsta spratt. Då ser det verkligen uty anmärkte tablabiron, som om han skulle hafva blifvit förryckt, ty en person, som har sådan lust för upptag, — som denne Weps visade, då han fastspikade hejdukens öra vid ladan, eller då han fastband Braukenstein på sängen, eller då han göt brinnande sprit i mina ytterrocksfickor, — kan ej bete sig ärbart och anständigt, utan att hafva förlorat sina själstörmögenheters rätta bruk. När föreståndaren erfor, att jag ville förbättra den olyckliges lägen fortfor Wilhelm, så rådde han mig att taga honom till mig och värda honom på landet. Han tviflade ej på, att miu ansökan derom af myndigheterna skulle bifallas, ehuru Weps såsom fånge blifvit insatt på darhuset. Enligt denne skicklige därhusläkares utsago, hvilken genom domstolsförhandlingarne känner sjuklingens hela föregående bana, ligger orsaken till alla hans förseelser uti en hjernsjukdom, som tilltagit med åren och nu håller på att inträda uti det stadium, då förståndsverksamheten helt och hållet upphörer.