Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1870, sida 2

na lockar, som på ryggen bar en stor guldrik dolman, hvilken likväl ej passade honom, och i handen hade en blank Ungersk sabel, sprang ur slottet ned i parkanläggningen och började der under uttalande af komandoord att fäkta i luften emot osynliga fiender. Honom följde en yngre, ljuslockig flicka, son på hufvudet hade en med hvita hägerfjädrar utsirad manskalpak, den hon dock försigtigtvis kvarhöll med händerna, på det den ej skulle falla ned öfver ögonen. Hon ropale efter honom de komandoord, som hon hörde gossen uttala, och larmade likaledes förskräckligt. Surmulen, sprang Leopoldina efter barnen och ropade åt dem: vill ni ej lemua eder morbroders uniform i fred, edra rustibussar! Vänta bara, jag skall klaga för pappa, när han kommer hem från Wien. De muntra små lyssnade ej till sin kusins varningar, utan fortsatte ogeneradt sina lekar. Låt dem leka bäst de behagay sade vår tablabiros med förnöjd min, der han satt vid det öppna fömstret jemte Paulina och tittade ut i trädgården. Derpå vände han sig till den sednare oci sade: Kära hustru, det skall blifva roligt att se, hvilka af barnen kunna leka bäst, antingen dina eller Angelis, när de nästa gång sammanträffas. (Forts.)