Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1870, sida 2

Ehuru sudhstänviga undersötntugur för ulrönande af den ena eller andra räds ningens förre eller mindre lämplinher och af ve större eller mindre sestnater, fom med den ena eller andra jernwägss anlängningen funna wara förenate, ännu ide cat rum, har det dock synts tandgtinget, at genom jeruwägens siräckning uti nordliga riktnina mot den änta sill Nyland för störrel fartyg senelbara Ångermanelfwen större förtelar skulle beres das ej mintre Westerboettens län, fom till nämnte banas nertligaste punkt erhölle wäsentliat lortare wän, än till Sundswall, än ock för tet allmänna, enär säsom man måste få antaga norra stambanan utt tiders länad lommer att framrragas äfwen genom Ångermanland, W sterbotten och Norrbotten, en stor del af norra stambanan och banan till Norge skulle blifwa gemensamma och derigenom ej mindre ganska betyrtliga besparingar uti anläganinaskostnaterne sfulle uppsta, än oc wäsentliat större rörelse å banan were att påäräkna. — Landshöfdingeembetet i Wejterbotten bar utfärdat en wänlig uppmanina till länets hemmansegare, jordinne bal: ware och arbetare, att under ren intträde da bättre och goeto titen iakttaga lifa sparsam hushauning i sitt lefnadssätt och lika uppmärtsam omtanka i fin wWerts samhet fom under ven förflutna befyms mersamma tiden samt dels att bespara så mycket omständigheterna mergifwa af detta års goda sätesgröda till kommande är, då skörden åter fan blifwa swag, af frost skadar, eller eljest lnapp, hwarjemte arbetaren och den lösa befolkningen bör af ret öfwerskott fom i de flesta fall torte funna beredas af tess arbetsförtjenst, samla fia en tillgåna, genom detta öfwerffotts insättante i sparbank eler lifränteonstalt, antingen sasom årlig penfion eller lifränta efter wiss älder eller såsom samladt kapital att anwändas då ökade behef upptomma. Jngen må trygga fig terwid, att om nödår åter inträffar, hjelp och bistånd ånyo tan påräkna af deltagande medmenniskor, såsem under ren nyssjörflutna tiven; ty omstäntigheterna kunna då blifwa helt andra och teltagandet icke på längt när så warmt fom under te sistförgånana åren, bwarförutom ingen met sjelfständiahet, kraft och hederskänsla bör, annat än i högsta nödfall eller då enna anstränaningar och bemötanden wifat fir frukttösa, anropa nästan om hjelp till eget och de sinas uppehälle. (e. U. bl) — Somite för lärowerksstadgans revision är netjatt. — Om Norrland. En bekant swenst lostnär, som unrer sianaturen R M. M. slrifwer resebref till Posttitningen, berättar bland annat följande från fin resa i Norrlant: Unrer veuna refa fit jaa erfara hwad timmer: och landthans rel werkat på allmogens seder och klädsel Här som annorstädes skjutsas man ofta af lvinnor; den, som skjutsade för mig, war meterniferad från hjessan till tår spetsen: spens, rundskuren sidentröja, balfbandskar på händerna, kattunskjortel och en frinolin få stor, att den resande blef nästan osynlig i åkronet; spetsar och gurneringar saknates ide heller. Då iag yttrade mitt nmifbillisande af denna lyx i en provins, bwareft man talare om hunaersnöd, och vå jag såsom erempel på sparsamhet, anförd att i Stine,