Norrländska Korrespondenten – 25 oktober 1870, sida 2

Han har säkert ej kommit hit i någon god afsigt,, menade en af tjenare. Se blott, der ligger hunden död! Han har säkert gifvit honom ett stycke förgiftadt kött.o Stackars Karo! Jesus Maria, kvarnen brinner! Med dessa ord pekade hustrun på kvarntaket, genom hvars luckor man tyckte sig skåda ned uti en brinnande ugn. Släck, för guds skull, släck! bad Kauer och vred händerna. Darrande af förskräckelse, skyndade mjölnaredrängarne efter ämbare, för att fylla dem med vatten. Lågan grep dock omkring sig med oemotståndlig makt och kunde ej hejdas af det inkastade vattuet. Snart stodo både kvarnen och alla de öfriga bygnaderna i ljusan låga, och de i stallarue instängda husdjuren kunde blott med möda undanskaffas. Som mer än två tredjedelar af gården bestod af träd, var ingen släckning möjlig. Hettan, som utströmmade, var så stor, att blott få bohagsting kunde räddas. Satanas, den Långe har gjort oss dettab jemrade sig hustrun. Elden var anlagd, och blort han kunde vara gerningsmannen!vHvad skola vi företaga oss med skurken ? frågade Kauer. ,Han måste hafva sin andel! sade en af drängarne. Kom med, så skall dev bunden få njuta af sitt verk!