Norrländska Korrespondenten – 25 oktober 1870, sida 2

Natten var så ljus och klar; att, når mjölnaren trädde till fönstret och undersökte geväret, han ganska väl kunde se, att fängkrutet var påslaget, Han öppnade nu fönstret och stack ut hufvudet, men kunde ej se något ovanligt. Något annat ljud hördes ej heller än sorlandet af bäcken, som dref deras kvarn, ty Karo hade numera upphört att skälla, Redan tänkte han återvända till den äktenskapliga sängen, när han tyckte sig höra sakta steg från den delen af gården, som han från sina fönster ej kunde se. Han begaf sig derföre skyndsamt till mjölkammaren och öppnade det der befintliga fönstret, Knapt hade han här hunnit kasta en enda blick utåt, innan han genast lade an och sköt. Skottet knallade och en man, som kröp på taket på en af byggnaderna, för att lemna stället, nedstörtade ljudlöst på gårdsplanen från en höjd af två famnar. Mjölnaren slog nu allarm och församlade inom en kort stund alla kvarneus inuevånare omkring sig samt ilade med dem ned, för att efterse, hvem han hade nedskjutit från taket. De funno äfven Rudvolf, badande i sitt blod. Skrotet, hvarmed geväret var laddadt, hade bakifrån inträngt i hans båda knän och förlamat dem. Gud hjelpe oss!, utropade mjölnarhustru. oDet är den Långe li