Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1870, sida 2

gråa håret vitnade om mången i bekymmer genomvakad natt. I hvarje drag igenkände man allenaherrskaren öfver mäktiga riken och den enda representanten af folk, som uppfostrades och regerades efter patriarkaliska grundsatser. När kejsaren huldhetsfullt med en lätt nickning besvarade de ödmjuka helsningarne, och just skulle gå förbi Angeli, föll den djerfva Ungerskan på knä för honom med orden: Ers majestätlo samt satte dervid händerna för hjertat och sänkte ögonen ned till golfvet. Frans betraktade utau ovilja den framför hans fötter nedfallna damen och ljöd henne nådigt att stiga upp. När hon derpå rest sig upp, frågade han henne godhetsfullt efter hennes ärende. Nåd!o bad hon med mild, smältande stämma. Nåd för en olycklig, som flera år sutit i fängelset för ett brott, som han ej begått; ett uppskof medför fara!o Min fru, sade kejsaren, sedan han uppmärksamt åhört hennes ord, vom ni talar för en oskyldig, bör ni ej anropa nåden, utan rättvisan.o Ers majestät, endast nåden kan rädda den olycklige, ty rättvisan låter lagen hafva sin gång.o Jag vill höra eder, min fru, sade