Jules Favre contra Bismarck. (Forts. fr föreg. n:o.) Jag uppgaf genast i början ändamå: let met tetta mitt sten. Då jag genom mitt cirkuler gifwit tillkänna franska res neringens afsigtersfwille jag å min sida weta ten preussiska premierministerns. Det tycktes mig otillbörliat, att twenne nationer, utan en föregående förklaring, fortsatte ett förfärligt krig, som trots alla förtelar förorsakate segraren swara litanden. Uppkommet ur en enda per: sons makt bade detta krig ingen rätt att fortfara, då Frankrike åter blifwit herre öfwer sia sjelit; jag försäkrade mig kunna garantera såwål tess kärlek för freren som äfwen dess orubbliga beslut att ej antaga några wiltor, som skulle af tenna fred göra endast en kort och osäfer wapenhwila. Or v Biemarck fmarade mig, att om ban hyst den öfwertyaelsen, att en fåran fred more möjliga, skulle han genast uns nertecknat den. Han erkände att oppos sitionen alltjemnt förtömt kriget. Men den maft fom för närwarandre reprefen: terar denna opposition är mer än pre ker. Om efter några dagars förlopp Poris ej är taget, ftall ten störtas af pöbeln ..... Jeg afbröt honom för att lifligt för: sätra, att wi i Paris ej hare någon pös bl, men wål en intelligent och trogen befoskning, fom kände wåra affiater och ej stulle göra gemensam sak met fienden genom att störa wårt arbete på förfwar ret. Hwad beträffade mår makt wore wi färdiga att nedlägga den inför den redan inkallade konstituerande församlinaen. Denna församling, swarade grefwen, stall hafwa planer, hwilka wi ej funna