Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1870, sida 2

tillfråga tet. Denna situation mar out: bärdlis, ten tillät wår fienre att pa of kasta hela tuynaden af answaret för fri gets fertsättante, ven twang ess till tyst nad angående bang afsiater. Man mi ste tomma terur. Oattatt min met wilja terför, beslöt jag ott begagna mia ar de bona officia fom blifwit mia tr: bindna, och ten 10 sept. anltänte till br Biemarck ett telegram med förfrågan, om ban wille inaå på ett samtal om wilkeren för underhandlinaarne. Det första swaret blef ett nekan e att emottaga mia på arund af ogiltigheten af wår regering. Emellertid höll för: buntstanslern ej så noga rerpå utan lit fråga mia, bwilka garantier wi lunde er: bjuda för upprätthåuandet af ett förrrag. Då renna senare tetänkliabet blifwit undanröjd af mia, mäste man gå något längre. Man föresloa mia att assända en kurir, bwilfet jag antog. Rå samma aana telegrqsjerades virett till grefwe Biemarck, ech den makts premierminister, hwilken tjenade of fom mellanbanr, yttrare till wårt Utemer: renttiga fändebur, att Frankrike ensamt tunte handla; ban tillade att det more önsklint om jag ide rygaade tillbata för att söfa werta rirett wit sjeliwa hör: tvarteret. Wårt sändebud. som kände mitt bjerta i betten, swarade att ja war beretd till alla offer för att aöra min ffulvigbet, att tet tunnes få pligter. fom woro få pinsamma att upffylla, fom att passera genom fienrens linier för att uppsöfa wår besearare, men att han förs morare tet jag skulle underkasta mi ntet. Twenne tagar terester äterkom kuriren. Ejter tusen binder hare han lyckats räåfa förbundekonelern, hwilten yttrat, att ban gerna skulle milj, tala med mia. Jaa skulle ha önskat ett vivett swar på wår melanbantg telegram men vel tär wänta på fin Under titen skred in spärrantet al Paris framät. Det aid ej an att tweka längre och jag beslöt mig för att resa. Men för ott tetta söretaa skulle kunna utjöras, mar det nötwäntigt Att ret skunle wara obekont. Jag bate trifwit mina skruvler få lånat, att jaa bare iakttaait atysttätenhet tillochmed mot er, mina föra folleger. Jag har ide beslutar min ter ör utan att erfara ett slifligt obehag, men jag kände er patrietism och er tillaifwenhet, och jag mar säker om att erbålla er 1ör latetse. Jagatrorte mia lyta en befal: lante nörwändiahet. En gång förut bade jaa samtalat med er om att jan känte mitt samwete oroliat och att det ide stulle blifwa Ingut förrän jag gjort alt, som menskligt taladt war möjligt, för att afbryta detta afslywärda krig. Erinrante mig vet samtal som hamtale lates af tetta ämne, fruktare jaa för inwäntningar, och jog bare fattat mitt beslut. För öfriat wille fog, vå jan trärte fram för arefwe Biemarck, wora fri från hwarje förbindelse, för att ba rättighet att ide innå nånen sadan. Jug gör denna uppriktiga bekännelse för er, jag gör ten för landet för att afwänta från er en answarighet, fom jaa sjelf påtager mig Om min åtgärt är ett fel, bör jag ensam båra answaret för densamma. Jaa bare lifwäl unterrättat friagmi nistern om saken, och han bare temnat till min ti:nit en officer fom skulle Jöra mig til förposterna. Wi woro otunniga