Norrländska Korrespondenten – 30 september 1870, sida 2

de ej, att hon derigenom komme att försumma några lektionstimmar. Ehuru det redan var midnatt, fortfor fru Wappler dock att prata. Hon öfvergick derpå till teatern och pratade om det sista stycket, och erinrade sig slutligen den aftonen hafva sett paulinas tillbedjare bland åskädarne. Nu först kom hennes tunga rätt irörelse. Hon prisade i ett flytaude föredrag hans älskvärdhet och ädla väSende och menade, att hennes hyresgäst nästa vår skulle följa honom till altaret. Dittills hade språklärarinnan lugnt åhört henne, men nu blef hon ond och bad henne afbryta ämnet, emedan hon sjelf af detta förslag på det djupaste förolämpades. Min gud! återtog fru Wappler, man bör ej af egensinnighet förakta någon menniska. Jag sjelf kunde ej heller att börja med fördraga min afliane man, som var furstlig tafkeltäckare hos den gamle Kohary; och likväl blef det ett par af oss, och jag har i mitt lif aldrig ångrat det. — Men jag kan lätt begripa, hvarföre ni ej kan tåla honom. Det är derföre, att han har en sidenlapp öfver ena ögat. Det felet uppväger dock hans smärta gestalt, Ehuru han är enögd, är han likväl en vacker karl. Om jag varit i edert ställe, skulle jag med uppräckta händer hafva tagit bonom.