Norrländska Korrespondenten – 30 september 1870, sida 2

Så är dygden hufvudsaken, ty ingen kan säga något ondt om herr von Rudvolf, och det låter ej illa att heta fru von Rudvolf.o Af gummans ord erfar läsaren, att Rudwolf nu liksom på Spielberg ifrigt sträfvade att vinna Paulinas ynnest. Sedan han efter det förfärliga mordet satt sig i besittning af Rosalkas rikedom, reste han till Wien och lyckades der med polisens bistånd fort upptäcka Paulinas vistelseort. Genom skänker hade ban lyckets få fru WappJer till förespråkerska, och denna bemödade sig med största ifver att tjena honom; men enda följden deraf var att Paulina beslöt skaffa sig en annan bostad, för att ej längre blifva utsatt för deras efterhängsenhet. Hon skulle visserligen lätt hafva kunnat upplysa värdinnan om Rudvolfs förra lefnad; men hon ville ej beröfva honom den aktving, som han lyckats förvärfva sig. Ack, klagade värdinnan, vjag ser tydligen att mina välmenta ord ej verka mera än det vatten, som slås på gåsen! Ni begriper ej ert eget bästa, fröken Paulina, I natt är det sista gången, som jag bringar detta ämne å bane. Min salig man, som var furstlig taffeltäekare hos den gamle Kohary, brukade säga, att, som man bäddar åt sig, så får man ligga, och det är en verklig sanning. God natt, fröken Paulina! I teaterpjesen i kväll före