gamla skogar, hwilla erbjuda hemwist åt en mängd mäxtarter, fom endast under skogarnas hägn lunna trifwas. Så snart deremot menniskan har nedsatt sig för att af jordens slötsel hemta sitt lifsuppehälle, få är det hennes största omsorg att genom skogarnes nedhuggande och markens upprörjning åt sig bereda odlingsbar mark. Mer huru titen urffiljning och berälning hon derwid går till wäga, derom witnar en lita beklaglig fom allmän erfarenhet, ofta framfar hon med eld och stål få, att hon, långt ifrån att wisa fig såsom en förnuftig och särleksfull naturens herre, snarare tyckes wara en wanwettig och ra: sande tyrann. Att genomgå och anföra alla de wanhedrante monumenter, som menniskan på detta sätt åt sig beredt, stulle blifwa alt för widlyftigt; här må derför blott några få exempel anföras. Ett sådant, om oc ej storartadt, er bjuder inom wårt fädernesland Bohus län. Annu unter medtlet af förra år hundradet war der en ftor del af de öar och stränder, hwiltas ödsliga kalhet nu gör ett få nedslående intryck på den re: sande och på hwilla traktens befolkning nu med girighet samlar de minsta pinnar of ljung och andra småbuskar såsom ett wärderadt bränsle, klärda af en rik och yppig träwegetation. Nu är denna ger nom oförstånd allteles bortsköflad och — i och med detsamma äfven hoppet för spildt, att dessa trakter på långliga tider skola åter erhålla fin förra prydnad De försök, fom blifwit gjorda att delwis år terställa skogarna genom plantering, hafwa nemligen strandat mot de lö släppta elementernas raseri; stormen har förhärjat och nedslagit hwarje plantering eller twungit de unga träden att såsom låga, wresiga buskar krypa efter marten, der ej skyddanre klippor aflägsnat windarnes wåldsamhet. Rå sådana ställen hafwa trär den fordats, ända till dess de nått den höjd, att deras toppar börjat uppfrida öfwer den wärnande klippan, men då hafwa de också af den rasande mwinden blifwit lilsom med en far aftlippta och hin: drade i fin tillwäxt. På grund af den erfarenhet, fom man på andra ställen wunnit, kan man anse det såsom afgjorrt att endast derigenom, att en följd af trädgenerationer aflösa hwarandra, ven ena i fin företrädares skydd hemtande kraft att något litet högre höja sig ur stoftet, skall få småningom en ny skogsbeklädnad fom ma att täcka dessa nalna klippor — men hundratal och åter hundratal af år torde behöfwas, innan detta hunnit ske. Ett annat, ännu mera slående exempel på ett tylikt skogarnas utrotande och mer getationens deraf förändrade utfeende er: bjuder Island. Då denna ö af Morre männen upptäcktes, war den prydd med kraftig skogswegetation, och ännu under den Jsländska revublifens blomftringgs period salnades, såsom de gamla sagorna witna, ej en sådan. Men också är det nu blott i sagan, som minnet häraf lvarlefwer, bestyrlt af de stora trädftame mar, fom ännu ur torfmossarne uppgräf: was. Ar 1766 förswann nemligen — troligen för alltid — det sista trädet från denna ö; den sista björken (67 år games mal, 40 fot bög) föll vå för Yran, och endast lågwäxta pilar, wresiga enbuskar och dwärglika björkar bilda nu på gyn: samma lokaler en torftig buskwegation. Klimatets förändring till följd af denna skogens förstöring skall säkerligen för fram: tiden omöjliggöra en ny skogswegetations uppkomst härstädes. Blicka mi sedan hän till de gamla ful: turländerna kring Medelhafwet, få möter oss samma företeelse. Skogarna hafwa blifwit utrotara — och ödslighet har upp: stått! Hwem fan nu i den magra, öde sliga Campagnan kring Rom fe det tand, der i skogarnas och lundernas skygd fordom werldens eröfrare hade fina boningar — och likaledes ligga nu i Kalabrien Grelland, Spanien stora sträckor, som förr skyddats af skogarnas wälgörande inflytande, utsatta för solens förbrännande strålar. Mångenstädes i Egypten och mellersta Asien ligga de nu förr af palms funder omgifna templen begrafra af ök nens sand eller framskymta de derur får som spillror af en förgången storhet. Och ej blott snart sagdt all wegetation förtor: las och tillintetgöres på detta sätt — fielfwa inwånarnes kraft och själsspänstighet dular under. (Forts.)