fer med 136000 menniskor wål borde förtiena något afsende. Ör Asplund wille litaleds aifwa åt frågan största möjliga utsträcnina och fragade, hwarför man skulle sammantal a hela Norrlant till ett möte för att derståres taga ett — tupp: fjät. Setan det sålunra blifwit tydliat att med anlternina af denna fråga bufmudfotligen twå asiater sölte göra fis nål: lande rörde fis diekussionen emellan res: fa och tet war bärunrer, fom br Staaff, hwilten ej wågare hoppas att för witt. utseende planer winna ret öfriga Swer. ges bifall, med erinran om förestå ente fwåriabeter och firider mille inssär. pa att den successiva wägen säkrast leder till mälet; br Almqwist, åberopande den omstäntigheten, att intet ombud infunnit fia från Norrbotten, (ter man anser antra kommunikationsleder direkte wester ut nyttigare än en bana längs kusten) wille wisa att nånot intresse för jernwäg ej jane norr om Westerbotten; br eShönmeyer, försäkroanre att ven del af norra Ångermanland, fom liager norr om elf: wen är af samma natur, har lika måns av talaånaar och moar, utefter och a hnilka banan fan 4å, fom landet föder om elfwen, föreflog att efter Angerman: naelswen insätta och witare norrut; br Berggren med antebnina af frågans an: demening Yrfade att inaen bestämd flut: punkt må fixeras förnorra stambananutan dennas önskwärrhet i allmänhet uttalas; br Adelsköld war noa sanguinisk att tro att prins Oskars, under besöket i Be: sterbotten fälra yttrande, att inom 10 år bafwa wi bana till Wefterbotten, stulle blifwa en sannina; hr Bedman (biskopen) påstod att stora anspråt äro nyttiaa, vå bet gäller en allmän plan, men skarlina då man will hafwa anslaa och förortate tilänget mwidvare norrut; samt slutlinen hr Tstman förklarade bes hofwet af tessa båda banor mare ige: nen fallante med hänsyn till förjwargwäfentet, om en fiende skulle närma fia wåra kuster, til de ofta inträffande miss wåxtåren och långa wårarne, då lifö merlens hitförande under nuwarande omständigheter om ej omöiliggöres dock förfwåras och förryras, till wiaten af snabb samfärtsel mellan twå bröcrafolk och twå haf och sistatill den omständiaheten att wäl Wester och Norrbottens inwånare torde få anses säsom Sweriges inbyggare och få deltaga i rättigheterna fom de länge gjort i ffylviabeterna. Sedan visfusfionen slutats jalades enhälligt til första frågan med sålunda förändrad lytcelse: Har Norrland något werkligt mera framstående behof att få norra stambanan utdragen till Mngermanelf: wen och widare norrut genom IMNore land — och en särslild jernwäg dragen till Throndhjemsfjorden öfwer Jämtland mellan Westerhafwet och Botniska wiken. Andra frågan: Har Norrland något oefteraifligt anspråk på att få dessa twå jernbanor by da såsom stambanor? före klarades afse ej så mycket byanarssättet fom fastmer sättet för kostnadens utgår ende. Hr Schönmeyer wille stryka ut hela frågan fåsom enligt hang förmenande beswarad i och med den första men erhöl ej understöd af mer än en enda följande tala: re. Or Bruhn frågade, hwarför Norrland skulle hafwa större skylrighet än det öfriga Sweriae att sjelft bygga fina jernbanor och tyckte att, som Swerige är ett gemensamt land, tungan borde af alla delas. Hr Östman instämde; likaså hr Adelsköld, som trodde, att alt skulle nå bra, om man ej begär annat än hufwudbanorna anlagda och om blott Norrlands rikfsdaggmänfortfaranve blifwa få ense, fom wir sistlidne riksdag, och br Beckman, fom likwisst ön: skade att, såwita vefteraifliat anspråk wille säga att wi skola fordra banans byggande af staten och icke gå in på att emottaga t. ex. på billiga wilkor lemnart lån eller annat uuderstöd, få detta ord loftergifligt utbytt mot t. ex. Lafgjordt rättmätiat. Hr Berggren instämde ti kaledes för så widt det angick norra fame banan men betwiflade, att man skulle winna gehör, om man mille hafwa ba: nan Sundswal—Trondhiem bygd få: som stambana och befarade, att man skulle få gå och wänta på anslag till dess måhända andra anbud gått en ur händerna samt tillfrågade ritragåmännen. om ide de ansågo saken banpe