Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1870, sida 2

Det är i sin ordning att wi — några få komiterade — fom utfänrt talletfer till till dagens möte, framträda med öppet visir och bära skylten i pannan; ehuru orsaken till sammankomsten talar för fig sjelf. Tankarne tyckas, i wårt land, wara telade, om folkmötens befogenhet och nödwändighet; men jag tror, att de äro befogade och nödwändiga både för styrande och styrda. Alla hafwa wi, litet hwar, wid jemför relsen af olita tidhwarf, beundrat de oerhörda framsteg, synnerligast i konster och uppfinningar, fom wår tid wisar. Men ingen wågar påstå, att regenter, na och de styrande i allmänhet, företrädeswis äro de snillen, hwarifrån dessa uppfinningar utgå. Zcke höfwes och ans står det oss heller, att fordra och wänta, att regeringen ensam skall göra oss alt i lag, ställa alt i wisaste och bästa skick; och när wår önskan icke uppfylles — böra wi vå endast upphäfwa klagan, tf: wer orättwisa, opraktiskhet, i lagar och beslut, öfwer kortsynthet hos regering, samt hos rikstagsmän och statens tjenstemän. Nej, detta må wara småsinnet förbehållet. Utan må foltet förena fina krafter, för goda och nyttiga ändamål, och derigenom ådagalägga be dygder, fom pryda ett samhälle. Gurs afbild menniskan, wanstäld genom syntafallet har följt afwägar i alt, få, att wärt slägte föndrat sig i mänga afdelningar, fiendtliga mot hwarandra. Och på bräckliga stråbygnader hafwa i alla titer oc) i alla länder en massa lar gar blifwit uppstaplode; men i den mon de sakna sanningens od) naturens grund: wal, likna de Jerikos murar, de skydda icke, utan falla för ett ljud i basunen. Historien wisar det. Hos henne är mycfet att lära. Oden lärde wisdom hos Saga, Mimer rrack wishet ur Urdas (forntiden) brunn. Nog inwänder man det är swårt att åstadtomma enighet inom wåra små fam hällen, kommunerna, mycket mera i staten. Detta är sant, ty den gemensamma wiljans förmälning med gifna stadgar, föresätter, gemensamma intressen; och det är den Gordiska knuten, som ingen mästare kunnat lösa; men wi ha också sett, att Alexanders swärd (def föndverhuagans (ve ej heller har wälsignelse med fig. Och hwat skall man då göra? Jo, hwadfom ej lyckas, —-eller någonsin skall lyckas, för makten och den enskilde; ret skall lyckas ett kraftigt folk. Och fwenfta follet har du: vit detta namn i tusen år; oaktadt det ännu anses omyndigt att yttra sig något om tet borgeliga samhället. Wore icke då folkmöten de bästa tillfällen, att uppe lysa folket? Jag skulle wilja uppmana dem, fom tro sig ha druckit djupt mid: hetens bägare, att icke sätta ljuset under skäppan. Hwad woro icke swenskarne under den götiska styrkans ärhundraden? Folk: möten woro då ide sällsynta. Hetfine garne hade ett hus, byart för fina fame manfomfter i Torsta by i Tuna; men nu bar folket dranit fig undan, och gömt fig i underdånig tystnad. Men ntefluter fig foltet från samhällets annelägenheter, få måste fofterlanvstärleten aftaga i samma mon, och det är fambhälletg upplögning, fom få mången spår i wåra dagar. Dock — alt fan hjelpas. Derefter började diskussionen öfwer 1:fta frågan: Om emigrationen, defs orsaker, werkningar oc) botemedel derför.