Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1870, sida 3

lade snabbt åter färg, och ansigtet tedde sig blekare än någonsin. En minuts tid stodo de på detta sätt midt emot hvarandra. Vildare stormade deras känslor, och deras sväfvande aningar och förmodanden växte med hvarje ögonblick till alt fastare öfvertygelse. Hon tryckte händerna emot tinningarna, och hennes ögon sågo ut, som om de ville tränga ut ur sina hålar. Åndtligen afbröt Martel denna fruktansvärda tystnad medelst ett af haus bäfvande läppar sakta uttaladt ord, som dock liksom en förintande åska slog ned i hennes själ. Han hviskade nemligen till henne ordet: Fransiska! Fru von Braukenstein vacklade och sjönk afdånad i hans armar, hvarpå han bar henne till en soffa och nedlade henne derpå. Men efter några sekuuders förlopp återvände ånyo hennes lifsverksamhet och själskrafter. Liggande tyst på soffan, kippade hon efter andan, utan att vända blicken från artel. vEfter tjugu års skiljsmässa se vi hvarandra således åter!? sade generalen till henne. — )Det var altså en lögn, som man sagt mig, att du låg begrafven på eu kyrkogård i Egypten! PViktor! min Viktor! utropade hon nu och kastade sig i hans armar. Jag