Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1870, sida 3

en straffvärd handlingb Jag fröjdade mig öfver eder välgång, som om ni varit min anförvandt, och hoppades, att den skulle räcka länge. Tyvärr uppfylldes ej mitt hopp, utan jag har nu ertappat eder vid en handling, hvartill endast den yttersta förtviflan kan drifva menniskan. Den tanken tränger sig nu på mig. att det är försynen, som sändt mig hit till eder räddning. Måtte blott edra förhållanden tillåta mig att ännu vidare vara eder nyttig! Jag tackar herr generalen för deltagandet, svarade Wilbelm, rörd. Dock måste jag tillika bekänna, att min ställning är så förtviflad, att endast döden förmår bjelpa mig. Afven eder min sydländske vän, tackar jag, ty jag ser på edra drypande kläder, att det är ni, som upptagit mig ur djupet; det måste hafva varit ett svårt arbete bJa nog var det det, svarade kaffern, ty det gick lång tid åt, innan jag hann afskära snöret. Nu hoppar jag i efter rocken. Kanske återfår jag äfven den. Afrikanen höll ord och återförde till stranden ej endast hans rock utan äfven hatten. Den gamle generalen unnade Wilhelm någon tid till att hemta sig på och frågade honom derefter, hvarföre han sökt döden i vågorna. Wilhelm besvarade öppet frågan och meddelade Martel sitt sammanträffande med Rud