Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1870, sida 3

Ack, min herre,? svarade Zielner med tårade ögon, hvad skall jag med lifvet då jag ej har någon ära? Må den förrymde fången hvila i floden, och ett nytt väsen vara vunpit åt ljuset! sade generalen högtidligt, Om några få dagar anträder jag resan till ett fjerran laud och medtager då eder såsom betjent. Detta går så mycket lättare, som mitt pass upptager en större tjenarepersonal, än jag för tillfället eger. Umler resan skall ni egentligen mera vara mitt sällskap än min tjenare, och vär vi hunnit fram till Natal, öppnar sig der det vids räcktaste fält för edra talanger och kunskaper, ty detta land, ehuru hittils nästan als icke koloniseradt berättigar till de största förhoppningar, då läge och klimat äro ytterst gynsamma för industri och markens kultur, Som namnet Afrika orättvist afskräcker folket, har jag hittils fäfängt sökt värfva töljeslagare. Vill ni följa mig till Nata!? Min herre, ni är oändtligt ädelmodig emot mig, och vacklar i min föresats att begå sjelfmord, ty anbudet och den utsigt, som derigenom bjudes mig att återvinna min förlorade ära, är i sanning ganska frestande. Räck mig då modigt handen, min vän, och jag skall föra eder in på en ny, hedrande bana. (Vorts.)