Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1870, sida 2

Fångarne på Spielberg, af Theodor Scheibe. (Ööfver-äåttning för Nya Norrl. Korrespondeuten.) ljerde Afdelningen. (Forts. fr. föreg. n:r.) Wilhelm ställde sig på ett kubformigt granitblock, hvars ena sida nästan lodrätt uppsteg ur floden, och stirrade länge på detta stälde. Hvarföre behöfver jag uppsöka Starostdammen? frågade han sig sjelf. vÅr ej denna plats liksom skapad till en graf? Hvilar jag här sämre än der? Jag bad Angeli tänka på mig på det ställe hvarest vi njöto ett så himmelskt ögonblick, men är min själ bunden vid en plats? Om det är sant, att själen lemnar stofthyddan, vär den för henne blir ett främmande ämne och på ljusets vägar uppfar till ethern, som då blir hennes element; då är det mig kanske förunnadt att såsom salig ande omsväfva en engel? Mitt beslut är fattadt; jag skall här utföra, hvad jag ämnade göra vid Starostdammen!a Han tog upp ur fickan ett medfördt bandnystan, fästade deri en sten och nedsänkte den såsom en lodlina i vattnet, för att mäta dess djup. Då han fann, att detta var fyra famnar, sade han: Jag skall här sofva svalt, lugnt