Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1870, sida 2

Omsider förlorade han i skogen hvarje spår och måste vid gåendet hålla handen utsräckt framför sig, för att ej stöta emot träden. På en gång fick han då se ett aflägset ljussken och närmade sig detsamma. Vid fortsättningen af marschen förlorade han det visserligen flera gånger ur sigte; men då han städse följde samma rigtning, återfann han det städse åter och kom slutligen till skogens öppning och såg der på ett afstånd af några hundrade steg åtskilliga personer sitta grnpperade omkring en lägereld. I den förhoppuing, att han möjligen stött på röfvare, som skulle förkorta hans lif och befria honom från sjelfmordets synd, skred han oförfäradt framåt, utan att betänka, att han ej egde någonting, som kunde reta röfvares girighet. Snart såg han dock att det var Zigenare, som lågo omkring den improviserade eldstaden i det dubbla syftemålet att värma sig och laga till mat. Flera af dem sofvo redan. Vid Wilhelms ankomst uppväckte den gumma, som egentligen förestod matlagningen, de sofvande Zigenarne, och snart var hela truppen, trettio personer stark, samlad omkring honom och full af otålighet att få veta, hvad som vid en sådan ovanlig tid hade fört en så förnämt klädd herre till dem, En gammal hvithårig Zigenare med en efter stadsmodet tillskuren blå kappa