Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1870, sida 2

Tredje kapitlet. Fristaden. Lyckliga stunder jaga förbi oss snabbt som muntra gossar på en blomsterprydd äng, medan de olyckliga åter likna krymplingar, som rasta på stentrappan framför vår boning, till dess de sent omsider släpa sig vidare. Wilhelms voro af förra slaget, och för honom försvunno i Karpatherdalen vinter och vår snabbt som några ögonblick, Aktad af Angeli, ärad och älskad af sina arbetare och sysselsatt med saker, som. intresserade honom, lefde han så lycklig, som någon i hans läge kunde vara. Sorgen hade visserligen ej vikit från hans sida; men den förbittrade ej mera för honom hvarje njutning, utan stod blott som en skuggbild i bakgrunden, och Zielner kunde hoppas, att den efter åratal alldeles skulle upplösa sig i töckendunster. Hvarför skulle han äfven såsom förut darra för färräderi? Till Hornadalen kommo sällan främlingar och om äfven tillfälligtvis någon, som förut hade känt honom, komme att förira sig dit, skulle denne i den skäggige förvaltaren knappast kunna ana den fordom skägglöse ynglingen. Äfven om röfvarne vid Trentschin, hvilka under natten i skogen af hans egen mun erfarit, att han var en för