Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1870, sida 3

Teater. Hmwa såjer di om Rika Malena på Söver? — Di säjer, att hon har fina fel... — Men hon är vodrik... Detta lita samtal företommer i pjer fen Rikta Malena, fom i fredags gafs å härwarande teater för ett mydet godt bus och emottogs med rått starkt bifall oc) då mi begagna det fom inledningsord, är bet dvelg rerför, att frågan helt säkert af mången gjorts med afseende på pjesens beskoffenhet och dels derför, att swaret oförbehällsamt erkänner Malenas fel. Stycket ger sig sjelft ut för en parori på Sköna Helena, fom åter ide är annat än ett försök att parodiera en gammal areftift bjeltefaga och hwad mer är: ett temligen misslyckadt förför. Om det är en obestridlig sannina, att endast det onda eller bet osköna fan parorieras, så bör wisserligen herr Engströme förs sök wara både berättigadt och af bebofwet högeligen påkalladt, såwida icke det samma i sin ordning blir ännu mera oskönt. Wi förbise ingalunda de förtjenster, fom utmårka hr Engströms arbete, såsom en fyndig och i de flesta fall (på ett par, tre faraler när) osökt dialog. Men huru högt wi än skatta denna förtjenst, synes den oss dock icke kunna öfwerskyla den brist i karaktersteckning, den fråns waro af en motiverad handling, den simpla, ja stundom råa ton som göra denna parodi på drama till en örfil gif wen åt konstsinnet, den goda smaken, publiken och de artister, fom skola utför ra den, Wi beklaga förf., fom med stor fännedom om wilkoren för ett teaterstyckes spelbarhet, förenar en ganska skarp blick för de löjliga swagheterna hos folk, en icke wanlig skicklighet i kupletterna och en wiss fyndighet i uppfinningen af situationer, blifwit af den framgång, som Offenbachs parodi haft, ledd att få illa anwända sitt pund. De slådespelare, fom nödgas uppträba i ett dylikt dramatiskt oting, betlaga wi desto lifligare, ju högre de skatta sin konst, dess betydelse och dess werkningar och ju större förmågor de äro. Men mest af alt beklaga wi sjelfwa denna konst; ty den lider mest. Teatern har i wårt land många ter dersakare; många fom anse den blott för ett titsfördrif, ju luftigare dess bättre, -— desse beföfa den; andre fom anse den för något rent of ondt och fyndigt, — desse bruka gerna omtala det egendomliga sammanträffandet, att flere städes tyrkan och teatern ligga i hmwarandras närhet, med de orden: dir Gud bygger sitt tempel, der uppreser oc far tan fitt och sky naturligtwis det fednas re fom pesten. Men wi, fom tänka högt om teatern