Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1870, sida 2

bygga och bo på Slönsmon på längre etter fortare afftånd från Karlsborg, att de i någon mån hyste aktning för och aktsamhet om en park, anslagen åt ett wackert allmänt ändamål och på Mmilfen genom deri uppförda bygningar stora kostnader nedlagts. Då wi hörde den glada mälgångar önskan wi satt i spetsen för dessa rader, tycktes ret oss fom ren sköflade ungsko. gen, stubbarn efter de nedhuggna eller nedbrutna träden, te nyligen afmwertade trärstammarne hwilta ännu ej hunnit bortföras, wemordsfullt instämde deri. Hwad månde wara orsaken till den wålrswerkan som föröfwats? Är det nöden; är det bristen på wed under de långa och falla wintrarne? Nej; tv ins genstädes fan man köpa wed för billi gare pris än här och för vem, fom ej ha råd att betala något, står det öppet att från sågwerkens outtömliga affallgbögar upphemta och — för intet huru mycket fom helst. Ar det begåret efter andras egendom, som är owanligt starkt? Wi tänka bättre än få om tessa tratters bebyg: fare. Det tyckes i sjelfwa werket ide wara annat än det sklamlösaste okynne och skadebegär, som sköflar blott för nöjet att så sköfla. Och tywärr tyckes det wara ohyagligt allmänt. Ej blott wid Karlsborg utan oc öfwer alt annorstädes i staden och dess grannskap bära ungskogarne witne derom. Ja, ej ens enskiltas ställen få wara i fred trots alla lås och omhägnader. Ett sådant förhållande är dock en skamfläck för oss alla, stor nog äfwen för dem, som för egen räkning icke weta med fig något ondt. Detta tyckes måhända mangen wara ett hårdt tal och mi medgifwa, att det ej är alldeles utan. Men just derför att det är hårdt att den oskyldige skall lida med den skyldige och just emedan ingen skall kunna göra oss till tysta medbrottslingar, hafwa wi welat offentligen påpeka och öfwerklaga nu rädande skadebegär. Wi skulle wilja hoppas, att be, fom föröfmwat ffändlias heterna, felat owetande, att de gjort det såsom en helt naturlig sak eler såsom man till tidsfördrif kastar en sten i mat: tenytan eller en boll i luften och att det följaktligen endast behöfdes att fästa deras uppmärtsamhet på det orätta, det siamliga; det opessante i nu öfwerkla: gate beteende, lör att vet stulle läggas bort! Ty det orätta i att förgripa fia på enftild egendom inses ju af den enklaste och minst utwecklate rättskänsla, som också straffar ett sådant handlingssätt lika strängt, som någonsin lagen gör det. Må wi derför alla, hwar i sin stad, arbeta på att till fullt lif wäcka denna känsla för det rätta, äfwen med afseende på allmän egendom! Sevan skall också sinnet för vet pad: sande och anständiga, ledt af kärleken till det prydliga och sköna, i sin ordning bidraga att uppresa en säkrare pärdedgård omkring wåra offentliga planteringar än lagens bokstaf eller inhägnas ber af trä och ften förmå.