Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1870, sida 3

olyckliga, ty att beskydda henne måste bringa mig i olycka. Men det, som klokheten råder mig till, fördömmer mitt samvete såsom en dälig handling. Befriade jag henne derföre ur en säker ort, att hon skulle gå under i bergstrakten! Blifver hon ej ett byte för vilda djur, hvilka, såsom jag nyss sett, äro inhemska här, så antingen dör hon af hunger eller krossar sig genom ett fall från en höjd. Jag får ej öfverlemna henne åt hennes öde, utan måste fortfarande bevaka henne, äfven om jag derigenom skulle råka ut för obehagligheterv. Wilhelm återvände till busken, der han lemnat Mili, för att förmå henne att åtfölja sig; men hon hade försvunnit. Hvart ban äfven blickade, såg han henne ingenstädes. Utan att förlora tid genomströfvade han trakten, eller stod stilla och lyssnade, om han ej skulle höra något prasslande bland det på marken nedfallna löfvet. Det var fåfängt, och lika förgäfves ropade han hennes namn, Endast echot svarade honom. Missmodig, återvände han till den plats der de legat och sofvit. Der låg ännu hennes kartong med det öppua locket, och tätt bredvid var barnlinnet utbredt. Då Mili hade sagt honom, att hennes klenoder voro förvarade i kartongen, så tog Wilhelm den i handen i hopp att der träffa något,