Norrländska Korrespondenten – 26 april 1870, sida 2

Som nu en tjock krutrök uppfyllde rummet och undandrog Fransmanuen röfvarnes blickar, begagnade denne tillfället, fattade sin rårade räddare om lifvet med en kraft, som hos alderstiget folk är sällsynt, och drog honom genom en bakdörr ut ur rummet. På en röfvare, som uppstötte dörren, för att förfölja flyktingarne, trängde Martels värja in i bröstet, så att han död föll i armarne på de efterföljande kamraterna. Den tacksamma fransmannen försummade ingenting, som kunde bidraga att att rädda Wilhelms hf; han aftog honom kläderna, förband såren och lade honom till sängs. Tre sår gapade då ur dennes kropp, nemligen på pannan, högra skuldran och venstra mnnderarmen, och blott en svag andedrägt tillkännagaf ännu, att han lefde. Intet af dessa sår syntes vara absolut dödande. Den gamle militären fann vid undersökning af saret i pannan, att hufvudskalen var oskadd och hyste derföre godt hopp. Vid pass klockan åtta på morgonen återfick Wilhelm sansningen och igenkände i sin vardare främligen, som jemte föreståndaren kommit in till honom i reconvalecentrummet på Spielberg och der talat med honom. Han visste, att bojan kring hans fot förrådde honom såsom en förrymd fåuge,