Norrländska Korrespondenten – 26 april 1870, sida 2

och en läng men sakta suck banade sig väg från hans läppar. Mel uppbjudandet af alla sina krafter försökte han resa sig upp, men hans svaghet var så stor, att han blott kunde röra hufvudet något litet. aIIvad önskar Ni min vaån?å4 frågade den gamle generalen honom. Att dola lydde svaret. Var lugn, K sade generalen, aKännu kan allt blifva godt igen. Känner ni stor smärta 24 aI hufvudet. a För att skona den sjuke, afbröt generalen samtalet och lade kring hans panna en i kallt vatten doppad duk, Fjå minuter derefter hade Wilbelm åter försjunkit i ett tillstånd af medvetslöshet. Martels tjenare återkom vid denna tid från Pressburg och öfvertog den sjukes värd, särdeles som generalen sjelf behöfde hvila. Badläkaren infann sig äfven och förklarade etter företagen undersökning, att han hyste föga hopp om den särades räddning, ty till säret hade äfven kommit hjerninflamation, och under hans långa praktik hade ej förekommit ett enda fall, då en sädan patient blifvit lyckligt botade. (Forts.)