Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1870, sida 2

Ändtligen nedgick solen, gråa dimmor uppstego på bimmelen och betäckte småningom nejden med sin slöja. I aftonskymningen aflägsnade sig folket, och snart borttågade äfven den grenadierafdelning, som blifvit kvarlemnad såsom vakt. Nattens skuggor lägrade sig nu öfver det stilla landskapet; aftonklockan ljöd, och blott sällan vandrade folket ut åt vägen, som förenar Neugasse med Altbräun. Wilhelm begaf sig vid nattens inbrott ned ifrån höjden, emedan han af trötthet ej längre förmådde bibehålla sig på den smala bjelken, satte sig på bänken och väntade på den hjelp, som Henrik Braukenstein lofvat honom, Medan han väntade, försökte han med tillhjelp af bajonetten frigöra sig från sina bojor. Efter långt arbete lyckades det honom ändtligen att sönderspränga en slutring i kedjan och frigöra sin högra fot, men den venstra förmådde han ej lösgöra, ty den var af särdeles tjockt jern. Likväl kände han sig lycklig. Nu kunde han dock skilja fötterna från hvarandra, och det var honom möjligt att rädda sig, då han kunde taga lika långa steg som andra menniskor. Tornuret i det närliggande klostret slog tio, och snart derefter genljödo i bergen de än tydliga än otydliga vaktropen på Spielberg med sådant larm,