Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1870, sida 3

en aflägsen sjöstad och derifrän till en annan verldsdeld. Vid denna tanke slog hans puls häftigare, och han satte sig och lyssnade i spänd väntan. En mänstråle trängde sig genom gluggen ned i hvalfvet, och det vid fängelsemörkret vanda ögat kunde äfven vid denna matta belysning öfverskåda rummet. Sammantjättrade af den långa kedjan, lågo ännu alla fångarne lugnt på sitt läger, och ingenting lät förmoda, att en vigtig tilldragelse förbereddes. Efter ett längre, fåfängt lyssnande sjönk han åter tillbaka på britsen, och boppet att kunna rädda sig genom en förtviflad handling slocknade hos honom lika fort, som det upptändts. Redan för åttonde gången under samma natt hörde han patrullen allarmera vakten utanför, såsom den brukade göra en gång i timmen, och ännu kunde han ej sofva. Få minuter derefter förnam han ett sakta buller vid sin venstra sida, och vär han vände sig dit, såg han, att det var Gollinger, som lade handen på Rudwolf och skakade honom. Vak upp! ljöd det sakta från mjölnarens läppar. Hvad vill ni?? svarade Rudwolt vresigt. St! låt oss tala sakta!o hviskade Gollinger åt förfalskaren. Låt oss hellre sosfva!