Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1870, sida 3

Derigenom förlossar ni henne inte, Vill ni veta, hvad hon begär? Gollinger teg och vände sig bort från Rudwolf; man kunde tydligt märka, att den pinsammaste oro plågade honom, Derpå kastade han sig än åt ena, än åt andra sidan och stönade sakta. Rudvolf väntade en stund förgäfves, att mjölnaren skulle tilltala honom igen, och försjönk derefter i sömn. Den renhjertade Wilhelm var ej lika lycklig, utan låg och sönderbråkade sin hjerna med planer, huru han bäst skulle kunna tillintetgöra Paulinas anslag. Utanföre i korridoren gick vakten fram och tillbaka med tunga, genljudande steg, men detta ljud tillsamman med de sofvandes snarkningar afbröt lika litet rummets nattliga tystnad, som lugnet i ett ensamt gemak afbrytes af klockpendelus hörbara svängningar. Snart förnam han dock ett aflägset, doft klappande, som tycktes komma från nästa hvalf. Detta besvarades efter ett kort uppehåll af ett likartadt ljud i det rum, der han befann sig. Fångarne gifva tecken åt hvarandra, tänkte han. Tänk, om detta skulie vara signalen till ett utbrott och jag derigenom skule få tillfälle att rymma! — Jag skulle då i förbifarten underrätta Braukenstein om, hvad som händt, och dymedelst omintetgöra Paulinas företag samt derefter begifva mig till