Norrländska Korrespondenten – 8 mars 1870, sida 3

skicka eder till fängelsehvalfvet till spinrockeno. Wilhelm: Kan jag kämpa emot mitt öde? Den lott, jag valt måste jag bära. En afskjuten kula är ej mera uti skyttens makto. Paulina: Ea olycklig skytt är den, som siktar på sitt eget bröst. Dock ännu klappar edert hjerta, min dyre vän. Ni är blott sårad, och om ni vill tillåta mig förbinda eder, är ni räddad). Wilhelm: Ni misstager eder Paulina, jag kan ej mer räddas. Paulina: -LNi älskar mig inte. Wilhelm: Eder kärlek är dea enda vänliga stråle, som förgyller mina förhoppningars graf. Paulina: Dyre Wilhelm! —5 Flickan förstummades plötsligt, ty gerom grenarne på jasmiubusken, framför hvilken hon stod, såg hon sin farbroders blott delvis undangömda gestalt. IIOn spratt då häftigt till, utan att bortvända sitt skräckupptylda öga från Heger. Wilhelms blick leddes derigenom äfven till samma punkt, men han varseblef knappt föreståndaren, innan denne trädde fram ur buskhaget och med olycksbådande, flammande ögon och af vrede rodnande anlete stod framför honom. Heger var i första ögonblicket ur stånd att yttra ett enda ord, och en