Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1870, sida 3

hon: Jag beundrar edert ädelmod och eder sjelfförnekelse, men äfven sedan jag hört eder historia, finuer jag ej ert steg vara rättfärdigadt. Att göra godt ligger uti menskliga naturen, och fru von Braukenstein var till och med enligt lagen förpligtigad att antaga sig eder, nå ni kommit till skada genom hennes vagn. Om fru von Braukenstein, såsom ni tror, verkligen älskade eder såsom en son, skulle hon ej hafva tillåtit, att ni föll såsom offer för hennes mans brotto. Hon känner det ejo svarade Wilhelm med ett triumferande leende. Lät den ädla behålla sin frido, fortfor han i mildare ton. Jag har redan återvunnit min. En man med mitt rena samvete och min dystra erfarenhet känner sig knappt olyckligare på Spielberg än ute i verldenvo. Föreståndarens ankomst gjorde ett slut på samtalet. Hon skyudade til! sitt sytyg och åhörde, medan hon flitigt förde sin nål, huru farbrodern emot sin vana egnade fångens flit och skicklighet de varmaste loford, vNej, nej, tänke hon, ovjag bör ej låta den rene gå under, äfven om han stöter ifrån sig den hjelpande banden. Wilhelms offer kan ej vara Gudi behagligt, och om han törklarar hjertats röst för ofelbar, så måste äfven jag åtlyda deno.