drig så låg — t. ex. 1 öre — så är prinsipen ändå densamme, hwaraf föl jer, att, om man ogillar henom, man måfte ogilla honom i def fullafte utfträdning eller absolute. (Forts.) Bolisoch Rättegångssaler. Rådstufwurätten i Sundswall d. 21 Febr. 1870. Angust Witlund från Helsingland, fom sutit hättad sedan den 9 dennes blef i går ur häftet frigifwen, emedan ej sådan bes wisning företetts att han kunde åt saken fällas, med åliggande att skaffa sig stadig sysselsättning. 12 dagars fängelse — det är Willunds behällna winst — 6 rdrs utgift — är stadens. Hwad altningen för personlighetens helgd och oantasttigheten af ren enffildes frihet winna — skola wi ej nu beröra. — Olof Matias Tunberg, häktad den 7 Febr. för stöld af en baschlik, försattes litaledes på fri fot, emedan ren bemisning åflagaren anskaffat war, gent emot den häktades nekande, af noll och intet wärde. Som emellertid Tunberg från Tuna uttagit flyttningsattest och sedan defs ejftrifz wit sig någorstädes, anhöll fiskalen det måtte Tunberg, såsom förswarslös, förpassas till länshäktet, hwartill dock rätten wägrade fitt bifall, sedan Tunberg lofwat att låta skrifwa sig i Skön. — Erik Hammarberg dömd. Wid detta rättegångetillfälle hördee blott ett witne, fom wiesepligen träffat Ek och Hammarbera på Åkerlunds krog, men ingalunda, fom af den tilltalade upnifz wiis, warit i hang sällskap på Knausts frog. Witnets berättelse war i hufmuds sak lika med Eks. Uplysningswis hörs res minderårige gossen Jonas Wedin, fom fade fia hafwa fett Hammarbera fitta öfwer bröftet på en karl — mid omrörde tillfälle Då han gick, fom H. springande efter honom men hejdade fia vå de mötte en kvinna. Nu lyckades det t. f. borgmåstarens bewekande föreställningar att förmå Hame marberg att erkänna sig hafwa stulit pengarne ur plånboken; men ännu minds höll han fin upaift att han funnit och ej tagit plånboken. Den bestulnes oms bud, Lindeberg, berättade med anledning häraf att plånboken bade förwarats i en ficka på inre sidan af wästen. Detta mar dråpflaget för den tilltar lade och fullständigade de mot honom förekomna beswärande omständigheter. Han bekände till sist att ban, i fyllan od) willan stulit äfwen plånboken och dömdes till 12 månaders straffarbete och 5 ärs förlust af medborgerligt förtroende samt att ersätta Nilsson bwad honom blifwit frånstulet. Arme, unge man! Beklaganswärd så länge hang straff warar; men ännu mera wärd wårt medlidande, då han en gång kommer ut. Han war 20 år gammal. Han fan således ännu ej hafwa blifwit brottslig af kärlek till brottet. Men han bru: fare tillbringa en stor vet af fin iid på — krogarne. Så sades åtminstone. Od sjelf erkände han stölden, men får fom föröfwad — i fyllan oh willan. Bränwinet har störtat honom! Hwad skall uprätta honom? Lagen gör alt att hålla honom var i eländet: J 5 år ffall hans prefibes tyg trycka brottets (det ginge ändå an) ja, straffets wanära öfwer honom. Råttsmerwetandet hos allmänbeten är, frutta mi, i detta stycke föga bättre än lagen. — Lindeberg mot enkan Karin Eriks: fon för oloflig försäljning af öl bränwin. Tillfallade witnen hade intet att i målet uppiyfa, hwarför oc Erifefon friländes samt Lindeberg ålades att utaifwa erfätt ning åt E. med 3 rdr och åt witnena med lika mydet. — Ciksson hade uttagit stämning å hrr Knaust, Kahn, C. P. Återlund och VWahlaren med ytande of answar å vem för ut stänkning på otillåten tid under förlidet års filta 3 månader och början af inner warande år. Hr Knaust, personligen tillstädes, under: kastade fig answar för olagliga förfäljning, hwartill hans tjenare utan hans wetskap kunnat låta förmå fia och wille hafwa särstild wigt lagd derå, att det wäl Jnnnat sfe i öfra wåningen, men aldrig i