Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1870, sida 3

ett otillräckligt bevis, till och med om jag sjelf instämmer deri. Det nät, som jag med sådan skicklighet lagt omkring mitt hufvud, kan ingen menniskohand sönderslita. Öfverlemna mig åt mitt öde; jag hvarken kan eller vill räddas. Må en vänlig stjerna bibehålla Braukensteinska husets frid oförminskad ho oHuruo, utropade Paulina, ohäller ni det för möjligt, att den skyldige, som befinner sig på fri fot, medan ni bär bojor, kan vara lugn till sinnet, då han vet, att nilider oskyldigt? Nej, Wilhelm, så sannt som det är menniskornas pligt att utöfva rättvisa, skall jag söka rädda eder äfven emot eder egen rilja bo oTillåt mig, min fröken9, sade Wilhelm, patt meddela eder tilldragelser, som kunna förklara bevekelsegrunderna till mitt hbandlingssätt, Ni skall då förr beklaga än tadla mig, och öfverlemna mig åt mitt ödev. oJag längtar efter edra meddelanden lo I morgon skall ni få dem min fröker, Ännu har jag ej begynt det mig anvisade arbetet, och hvarmed skulle jag kunna ursäkta mig i fall föreståndaren återvände och ville veta, huru långt jag framskridit dermed 2 Jag skall nu för i dag lemna eder, herr Zielner; men glöm ej edert löfte; jag väntar morgondagen med otälighet.