Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1870, sida 3

Flickan aflägsnade sig, och Wilhelm gick till sitt arbete, och detta framskred äfven raskt, fastän han begagnade månget gynsamt ögonblick att gifva henne de utiofvade meddelanderuar. Jag äro, förklarade han, Pen son till grefve Dannenberg och har med den största sorgfällighet af honom blifvit uppfostrad på hans slott. Utan att egeutligen hata sällskapslifvet, undvek min fader dock detsamma. Han liknade mera en lärd filantrop än en ädling, och använde mera penningar på sina hjordar och stall. Med särdeles intresse egnade han sig åt chemien och tillbragte i sitt laboratorium det mesta af den tid, som ej egnades åt min undervisning. Ett olyckligt experiment, en retorts sönderspringande, förorsakade hans död. Utom mig af smärta, stod jag som en sjuårig gosse och grät vid hans dödssäng. Jag lyfte händerna emot himlen och bad Gud att taga mitt lif i stället för min faders. Förgäfves gråter dus, sade han. Naturens krafter följa sina inre lagar, och ingen makt förmår ändra dem. Farväl, min Wilhelm, och lyssna till mina sista läror! Sätt din ära uti utförandet af ädla handlingar, förakta den allmänna meningen, följ ditt hjertas ingfvelser, men lägg aldrig hand på dig sjelf, äfven om du skalle råka