Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1870, sida 2

Rättfärdiga eder och visa, att de eländiga smädarne ljugas. y)lärpå hörde jag, huru Brankenstein, full af förtviflan, under suckar utropade: Wilhelm, jag ensam är gerningsmannen. För att rädda min son, hvilken på spel förskingrat regementet tillhöriga medel, tillgrep jag för några dagar sedan tem tusen gyllen ur godsets kassa, i den säkra förhoppning att inom några dagar kunna återbetala dem, ty du vet, att jag har penningar insatta hos en Wienerbankir, i hvars spekulationer jag deltagit. Jag tänkte just skicka en express till honom, då jag erhöll den underrättelse, att han sederat och rymt till utlandeto. Godsegaren väntades inom några dagar, och då skulle jag aflägga redovisning. För att undgå skammen att stå såsom försnillare, begick jag ett nytt och större brott. Om natten begaf jag mig in uti kontoret, tryckte in fönsterskifvan, genomsågade gallret och gaf kassakistan ett sådan utseende, som om den med våld blifvit uppbruteno. Plötsligen, när jag tittade upp från kistan, stod rummet i ljusan lågar. I min förvirring hade jag ställt det brinnande ljuset i det lägre facket af ett skäp som innehöll handlingar. Utan att jag märkte det, rakade derigenom träverket i brand, och denna