Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1870, sida 2

meddelade sig snart till de deri befintliga papperen. Förgafves sökte jag släcka. Utanföre slottet ropades, att elden var lös, och jag tog till flykten. Nu skall man tro, att jag anlagt elden, för att dölja kassabristen, hvilket dock misslyckats, då man räddat kistan oskadd ur lågornar. Gå nu, Wilhelm, och angif mig; men vid minnet af den godhet, som du åtnjutit i mitt hus, besvär jag dig att skona min sons ära. Må orsaken till mitt brott förblifva en evig hemlighet, då dess bekantgörande blott skulle föröka min familjs elände, utan att minska min skamo. I anledning af detta meddelande råkade ni uti den största bestörtning, gjorde honom med klagande stämma förebråelser och förklarade slutligen, att ni, för att rädda honom och hans familj, ville gifva eder ut för gerniogsmannen. Och Braukenstein, denne nedrige man, medgaf, att ni gick till domstolen och bekände: att ni, insvept i eder chefs kappa, med en dyrk hade öppnat rummet och der gjort allt, hvad ni ansåg tjenligt att från er person aflägsna misstanken för stölden, och att den brand, som delvis förstört slottet, åstadkommit genom eder vårdslöshet; han tillät Eder uttala den lögnen, att ni redan för längre tid sedan medelst falska nycklar tillegnat eder penningar ur godsets kassa och