Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1870, sida 3

Therese, det är första gången som du talar till mig på detta sättet. Jag trodde inte, att vår ställving var så dålig. Tyst! dörren öppnas utifråno. vHelige Nepomuk, hjelp mig blott denna gång! utropade den ängslige och stack i fickan den halffärdiga sedeln och förfalskningsmedlen. Undersökningen förestår; vi äro förlorade lHvilken feg stackare! hånade hustrun honom. Du behöfver ej krypa under sängen, ty det är blott Toni, som kommer hem. Traktörens dotter inträdde. Kothkröpfel torkade sin panna och sjönk, utmattad, ned i en stol. Sednare, när han befann sig ensam 1 rummet, uppbrånde han de falska sedlarne jemte korpfjädern och andades friare, då han såg de förkolnade lemningarne. Snäckan med tuschen sönderstötte han i morteln, och då Therese återkom, sade han till benne: Den största faran är, Gud ske lof! förbi, och vi skola kanhända slippa undan med blotta förskräckelsen. Låt denna stund tjena dig till varning. Jag skall hädanefter blott om söndagseftermiddagarne gå på värdshuset, på det att våra utgifter må förminskas. Men friryttaren, denne genomdålige karl, kan du utan omsvep säga, att han ej mera får sätta foten öfver vår tröske; aunars skall jag lära honom mores. (Forts)