Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1870, sida 4

wet förspörjes hos kronprinsen ide, han bewistar aldrig rikstagens förhandlingor, hwilta för öfrigt icke skulle gifwa honom mycken smak för att kasta sig in i detoffentliga lifwet, få tråkiga och intetsägande som de i allmänhet äro; en och annan gång meddela tidningarna som en stor händelse, att 7H.K. H. Kronprinsen aller. nådigst behagat öfmermara det eller det kommunalrådets förhandlingar, men detta will alls ingenting säga, och den rol han spelar i statsrådet är ingalunda stor. Krons prinsen salnar ide begäfning, långt deris från; men hwad fom fattas Honom är, fom wi redan antydt, drift och ifwer att sätta fig in de sater, fom han dock en gång skall komma att uteslutande sysselsätta sig med och egna all sin håg och omtante; detta är en brist, fom man bör hoppas, att tiden skulle af hjelpa. Om I D. D. M. M. grekista resa bör man änz ) nu ingenting; det är wäl obestämtt, om den werkligen blir af. .— Om Sjödin wet J. T. att berätta: Åren 1863 och 1864 uppehöll fig i Jöns föping en mångfidig men twetydig perfon wid namn Carl August Schödin. Man: nen mar nemligen detorations och pors trättmålare, dittare, sångare, musitus och — frenolog m. m. För 6 a 10 rdr lem nade han ett par dagar efter beställningen ganska wackra och lyckade porträtter må lade i olja, fina wisor föredrog han under yuitarreacdompagnement, och fick han tag på något besynnerligt hufwud, mar han ftrar i lufwen på def egare, fom efs ter åtffilliga tumningar snart fick meta mer om fig, än han kansle förut wisste eller önskade få tändt hos andra. Allt detta gjorde att han en tid war gerna sedd och hörd i åtstilliga sällskapskretsar. Under Marsoroligheterna i Stockholm 1865 upp: trädde han såsom en werksam deltagare i gatutrawallerna, och tärer bland annat utanför polismästare Wallenbergs bastad höjt tnuten hand vd) fällt ätftilliga hotz fulla yttranden om den der f--n, m. m. Uppkallat inför Pontius Pilatus att stända till answar härför samt tillspord hwad han menade med ett sådant yttrade, anförde han till sitt förswar, att som Wallenberg och den der fn, hwarmed han fare fig mena den teve ande fom matt hafwer i mädret, woro twå olika storheter, och hans hot gällre den senare, ansåg han fig derföre ide straffwärd. För att emellertiv undgå widare efterräkningar och ret straff fom mäntade honom, begaf han fig öfwee tid Amerika, der han, får fom nedan synes, på fenare tiden spelat en framstående roll. Några år före an: fomften till Jönköping uppehöll fig S. i Delsbo foden i Helsingland, hwarest jäns torna, enligt sägen, lära wara fagrare än på andra orter. Här anfågs han för ett stort religiöst ljus, samt stiftade till och med en särskild sett, hwars medlemmar fallades Schödinare. Desfa fulltomlig: hetsmönster påstodo sig wara helt och hållet syndfria, och deras mästare författade fiygslrifter och andliga sånger, medelst hwilfå han trodde fig kuuna häålla sitt jams fund wid tif, fom dock misslyckares, då ar posteln sjelf snart wisade att, hwad fallet än kunde wara med hans anhängare, han sjelf åtminstone ej tillhörde de syndfrias antal. Sedan uppträdde S. i Roslagen, der hau hos en lanmthandlande teltog i den mindre hederliga bedrijten att först supa omlull en misshaglig gammal fans sunkare, hwurs hufwud ser an rakades, ins smorves med tjärna och pudrades med fjäs der, i följd af hwilken misshandling gud ben lärer blifwit något fånig. Efter den betan hördes S. ej af förr än han frame trädde i Amerika, oh om Schedeens (få lärer han nu sjelf skrifwa sitt namn) äfwentyr der hafwa mi redan berättat.