Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1870, sida 4

1:o) Om bankowinstens borttagande. 2:o) Förölad indirekt beskattning på tet för staten wälsignelsebringande bräns winet, tack mare den swensta befoltnins nens beret willigbet att supa och skatta. På champagnen m. m. bör ingen föröt ning ifrågatomma. Wöare bewillningens höjande 30 pros cent, widare 9 12 millioner rikeralero lån, som man så lockande säger alt till jernwägsbyggnader, men i sjelfwa wers tet till nödiga räntor och amorteringar, jemte den onödiga statslyxens fortjättande. Onelligen har statens jernwägar kostat betytlint, men be äro bod oskyldigt den syntabeck, fom får bära skulden för alt och alla lån. För öfrigt har man inga behof! man säger fig hushålla få mål att intfomfterz na räda wäl till utgifterna; få är lif wäl ej rätta förhållandet; man lånar ej allenast til räntor, utan jemwäl till an: ora stäntiga utgifter, men det är ju i sin rätta ordning, ty ju mera man lånar, testo mera blir man skyldia, och resto ritare blir man ju! på hwar? Jo, på en för wåra barn och efterkommante tjupt tärande stateskult; men hwarför Haga! det är wäl i fin ordnina att folfet är i ekonomisft betryck, det är ju troligt, blefwe folket i allmänhet i ber: gad ckonomisk ställumg, kunde det falla vå den fira iden att ransala i häfderna om tillkomsten af den stora olikhet, som räder i bestuttningewäg på Swenska jors ten, samt tostnaren för tess förswar m. m.; det tunde då falla folten in attjor: dra tessa ärhuntratens orättwisor ut jemnade, jemte den stora skilnad, fom rå: der de tötlige emellan uti politiska, res ligiösa och kommunala afseenden; vetta alt wore ju en ren olycka och galenskap för ett arbetande folt, och man tycker fia spåra att meningen är att detta bör förefommag, och bästa medlet lär wara att få rent fom möjligt rensa skattskyldiga folkets fickor. Huru glacte fis ide mången, då i 1867 års trontal wardt uttaladt, den största sparsarsamhet maste iakttagae; detta, uttalatt ifrån Carlarnas och Gus stafwianernas tron, har i en mening blifwit en sanning, nemligen få att wiärmågan måste sparsamt åstadkommas, nä gon sparsamhet med statsmedetl tan ej spåras. Man fan under förbanden war rande förhållanden wara odeciderad om hwiltet wore det tlokaste att ettdera hjelpå till alt hwad man kunde på ben wäh, fom regeringen will för att vefto fortare den katastrof inträffade, fom nödwåndigt frammanas om man fortfarande har för afsigt att beskatta folket utöfwer dess för: måga och att slösa med inkomsterna. Det är minfann ej något nöje att ars beta för ett mål, fom man på förband wet ej uppnås, nemligen försöket att mota statsutgifternas stigande och begära dess nersättande, der sårant kunde wara möjligt, men man är en tålig Swensk metborgare, från späda barndomen inlärd tillgifwenhet för regeringen, fom man högt älskar; hwad blir vå natur: ligare än ren frågan: finnes då ingen möjlighet att fästa denne wäns uppmärkt samhet på faran af den flippriaa för sante wäg han walt. Foltertandstärler fen till ett älskuct land och en älskar tor nung manar till det yttersta försök att sästa dess höga uppmärtsamhet på förs hållandena äfwen i hyrvan och hes ar: betantde klassen. Det bekymrar föga att man ropar högt och hänande: fe der är mannen utan folkwett, omstörtaren af vet bestående, demagogen, fienden till tonungamakt och embetsman m. m. hwad alt det heter, de tillwitelser man frams tastar met den, fom endast haft och har ben rena afsigten att marna männen, men fan ej mera tå ens votum endast gäller !.,ocdel af riksdagen. 300 Den, som aktar läsa detta, kan med skäl rörargad utbrista: fordras få länga reflexioner eller hwad blir slutkonklusionen. Gå rakt på saken, ja wål, man fordrar någon ersättning på första buf: nuddtitelne utgifter, uppriatiat saart för Her man fia mintre wid sjelfwa belop: pet, entast man finge hufwudmålet muns net, nemligen fästa dess böra innehafiwar res uppmärksamhet på folfet8 rättmätis ga klagan, dess oförmåga att bära högre börtor, de warantes jemnare fördelning, intomsternas produktiware och bättre ans wäntanre. TY föga det rent ut, har