Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1870, sida 4

Den eländigeb utropade han strax, men tillade efter ett ögonblicks besinning: Gör detsamma han skall aldrig få några obehag från min sida ty han har gifvit mig mat en dag, då jag hungrade. Jag älskade denne store, tilldragande gosse högre än många andra, ty jag kände hans förträffliga hjertas sköra egenskaper och hans hängifvenhet åt vänskapen. Det finnes på staden Paris gator ett dussin personer, för hvilka Viktor Noir skulle hafva kunnat gå i elden, nemligen de, som bistatt honom i bekymmersamma stunder. Huru ofta har jag ej hindrat honom, som knapt kunde hälla en värja, från att korsa klingan med fruktansvärda fäktare, som hade anfallit hans vänner. Derföre fick han äfven dö vid tjugu års alder sasom offer för en öfverdådig hängifvenhet åt vänskapen! Under sista mänaderua sag jag honom mindre ofta. Stundom, när jag om aftonen återvände hem mötte han mig på boulevarderna och berättade för mig sina fröjder och sorger. Jag mottog med nöje hans förtroenden, i hvilka skalkaktigheten var blandad med naiviteten hos ett godt barn. Sista gången delgaf han mig sitt förestående giftermål med en ung fhicka med hvilken han skulle få femtio tusen francs i hemgift. Han stralade af lycka och hans hjerta svälde öfver af glädje och hopp. Når, sade jag till honom, nu är du väl belåten? Belåten lo utropade han. Säg snarare äfven lycklig! Föreställ dig, att jag ändtligen fått eget rum . . . med piano . .. ett verkligt piano . ..Jag har visserligen ej lärt mig spela men det betyder ingenting . . Om aftonen, rär jag kommer hem, dunkar jag derpå. Ack, så roligt det är att hafva ett piano! Jag har ej känt mig riktigt lycklig mer än två gånger i min lefnad. Först skedde det, när jag såg mig iståndsatt att på en gång beställa ett helt dussin nya skjortor, och sedan när jag för första gången gick till hvila i egen säng. (Forts.)