Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1870, sida 3

Hun hate ej instält fig inför domstolen utan uppehöll fis i teputerade kammaren. Justitieminister Olliviers tal i senaten till swar på senator Maupas interpellas tiou angående regeringens inre politik, prisas af hela ren liberala pressen fom ett måsterstycke af parlamentarisk mältar ligabet. Talet, bwillet fan auses för rer geringens program med hänseende till den inre polititen, tyder fom följer: Pina herrar fenatorer! Regeringen kan ide sluta fig till de bewekelsegrunder, som ha förmått fr te Maupas att fram ställa den interpellation, fom J nyss hak wen hört. I ett mot regeriugen ganska söretomn ande spräf har hon mydet rittigt upoställt första wiltoret för en regering, oc i allmänna opinionen får ide det ringaste twifwel finnas om regerins gens åsigter, wilja och tendenser. Om nu detta milfor är nädwändigt för hmilten regering fom helst, få är det ånnn nödwändigare för en regering, fom har utgått ur den ollmänna opinionen och fom endast kan lefwa med teass dagliga och stundliga understöd. (Bra, bra!) Ja! det är nödwändigt, att den ringaste borgare i detta land wet hwad wi wilja och hwart wi föra honom. J afseende på denna ut: gångspuntt äro wi eniga med br de Mau pas. Jag tillåter mig endast säga, att (andet redan met detta. Och i denna puntt är jag af olila mening med hr de Maupas. Jag tror, att wårt inträdande i ärentenas ledning är den tydligaste förs flaring man fan giswa. Jag tror att ingen twetydighet fan ega rnm, ehuru mår historia ännu är belt ung. Ja! den dar terar fig från i går. Och litwäl ha wi icke blott en nutid utan äfwen en framtid, fom temligen tydliat antyder hwad wi wilja. Det oaktadt skall jag lemna några upplysningar, för att tillfredsställa den ädla förfamling, till hwillen jag tar far. Unter 5 eller 6 års tid har i fandet och i de ftatstorvorationer fom det re. presenterar, en diffusfion egt rum, fom jag mill formulera med följande ord: Kan och bör kejsarens regering bemwilja liberus lare institutioner än den af år 18527 — Denna diskussion har fortgått i flera är. Somtiga fade: SFejferliga regeringen fan och bör ide upphäfwa 1852 åra inftitntioner, ty en regering aflägsnar sig ide or straffavt från sitt ursprung. Regerinz gens ursprung är en absolut, rillaforist restanration af anktoritets prin. cipen; om den förswagar denna princip i landets ögon, så går den sin undergång till mötes. Den san icke göra det, ty i Frantrike ha alla regeringar fallit, emes dan de warit nog fmuga att göra eftergifter, då det deremot warit klolt att gös ra motstånd. Erfarenheten utwisar, att alla regeringar, som öfwerlemmat sig åt dessa chimärer, drabbas af samma öde. Lät. om oss misstro tem och ide gifwa efter. Härpå swarade man, att lejserliga regeringen funde och borde bewilja en bred och liberol utsträckning af de utaf 1852 års författning helgade politiska vättigheterua, emedan den allmänna rösträtten, nationalwiljan, låg till grund för def ursprung, till följd hwaraf regeringen fun de göra eftergifter. Och den borde göra dem, emedan man illa begagnade fig af historiens lärdomar, om man trodde, att regeringen endast kunnde rädda fig genom motständ, då twertom just eftergifterna utgöra def styrta och räddning, emedan partierua egentligen icke äro starka genom