Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1870, sida 3

turen besatt föga sasthet och nu dessutom var ännu mera uppmjukad af regn och smält snö, förmådde hästarne endast långsamt draga vagnen uppföre höjden, För att minska hästarnes börda, sprungo kusken och den på hundsvotten sittande betjenten ned från vagnen; de höllo till och med i den, när den hotade att glida tillbaka. Slutligen hunno ds fram till förverken, vägen blef mindre brant, och hetjenten fick tid nog att betrakta slottets svarta murar och dess militärvakter. Betjentens yttre var ej mindre intressant än fästningens utseende, ty hans svartgråa, af framstående kindknotor, tjocka läppar och en trubbig näsa vanstälda ansigte, undeu hvars breda panna ögonen blixtrade, fulla af vildhet läto åskådaren i honom igenkänna en kaffer från det sydliga Afrika. Ufan att det minsta frågö efter, att hans kläder nedsmutsades, gick han framåt i dyn. Blott när nordanvinden lät honom känna sin skärpa. vände han sig förtrytsamt om. vO, Afrika mitt ljufva henland la utropade han med en blick på solen, hvars glanslösa skifva med möda förmådde genomtränga töcknen, huru mycket saknar jag dig icke, sedan jag förlorat dig b En port i forntida götisk stil, hvaröfver man sag den kejserliga örnen huggen