Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1870, sida 3

Från en amerikanusk författarinna låna vi följande redogörelse för De små räfvarneDe äro; i första rummet detta förargliga klander som ständigt lefver på allas läppar. Det har sin rot i egenkärlek och egennytta, samt urartar til en så inbiten ovana, att subjektet ej kan lefva utan att uttala ett ogillande omdöme öfver alt, som det ej sjelf verkstält. Oftast låta ej menniskorna sina goda gerningar tala, utan söka att öfverskyla de dåliga genom att göra andras ännu sämre. Elandret är den täckmantel, som skall öfverskyla det dåliga, sålunda görande det besvärliga sträfvandet efter dygden helt och hållet öfverflödigt. Skada blott, att denna slöja är så genomskinlig, att den förstorar felet och sålunda gör det ännu sämre än genom ett ärligt erkännande och visad håg till förbättring. Derefter fäster författarinnan uppmärksamheten på den retlighet i lyanet, som skapas af timliga små motgångar och ofta föranleder klandret. Då man sjelf sårad. Måste man såra andra för att erhålla fred. Få tänka på, att inom sig bära sina sorger och motgångar, samt att derigenom bespara