Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1870, sida 2

uppassning och eget ekipage, samt svarade alltid, då den gamle klagade öfver sina krämpor: Skicka efter doktorn! — 0O, att jag kunde blifva en yngling igen! suckade han ånyo och letade förgäfves i askan efter en gnista att värma sig vid! men elden var förkolnad, liksom hans eget hjerta. Det var varmt i rummet, men han frös ändå; midt upp i det öfverflöd, hvari han lefde, hungrade han. Hvad innebar väl denna sista suck? Deri låg minnet om sköna barndomsdagar uttalad; en faders ömhet och en moders kärlek, som velat göra sin älskling till en lycklig man; en ynglingaålder förrunnen i veklighet och lättja, däraktiga nöjen och förströelser, en mannaålder, förspild i jägtande efter verldens beröm och tom ära, ett skal utan kärna. Vid denna tid fäste sig dessutom mörka fläckar af sårad oskuld, hagkomsten af mången lidandes ohörda bön, af mången dag, tillbragt i lättsinnig glädje, af bruten vänskap, högmod; egoism och moraliskt förderf. — Blott ännu ett år, hviskade den gamle, och jag vill använda denna tid, girig om hvar minut, för att till en del försona hvad jag felat mot mig sjelf och andra, men hans sufvud föll alt tyngre mot hans bröst, natten sänkte sina skuggor tätare och tätare kring bonom, uret knäppte hårdare och hårTr