Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1870, sida 2

blef det mörkare än förut och hela kolhögen sammanföll till aska. — Det är förbi, mumlade han ånyo, och en suck, så djup, att den trängde genom märg och ben, for genom det stora rummet. Hvad innebar väl denna suck? Säkert känslan af ett förspildt lif, en verksamhet, som ej burit någon frukt, en sådd, som icke gifvit någon skörd, en brasa som nedbrunnit, utan att lemna efter sig annat än aska. Älderdomen hade öfverraskat den gamle midt i flärdens och dårskapens hvirfvel, hans lockar hade grånat och hans gestalt böjts af tiden, utan att han märkt hur det gått till, och nu led det mot hans sista natt. Ingen älskande hand stödde hans hufvud, ingen vän uppehöll hans svigtande mod, inga barnbarn smekte hans gråa lockar och inga ädla minnen skingrade hans djupa oro. Han befann sig i en öken, törstande efter en droppe vatten att läska sin brännande tunga, men ingen räckte honom den. Icke ens kärleken hade någonsin tändt en ädel böjelse i hans hjerta. Var då denne gubbe ensam i verlden? Det var han icke. Han egde en son, men som endast väntade på sitt stora arf, för att slösa bort det, och mågar, som väntade på sin hemgift. Ian egde äfven en hustru; men hona bodde i sion egen vaning. hade egen